jag saknar dig helt enkelt.
Varje natt sen du sa att du aldrig mer ville höra från mig har jag velat ringa.
Jag har slagit ditt nummer, tryckt på grön lur, och en hundradels sekund senare tryckt på röd.
Jag vågar inte.
Den största anledningen är av respekt. Jag vill på ett sätt att du ska komma över mig, det vill jag. Jag vill att du ska vara lycklig.
Men på ett annat sätt vill jag ha dig mer än nånsin, nu när du är svår. Det är ganska ironiskt.
Jag vill ha dig i mitt liv, Anton Ulf Viktor Henricsson.
Jag vill ha dina armar runt mig när jag ska sova.
Jag vill ha din kropp brevid mig.
Jag vill att du ska vara det första jag ser när jag vaknar.
Jag vill att du ska vara personen jag utan tvekar ringer eller åker till när jag behöver det.
Men inget av det där kommer nånsin vara mitt igen.
Aldrig nånsin.
Vi får kämpa tillsammans, Sarah.
Detta är ett helvete.
