jag väntar fortfarande på ett förlåt.
Vi sover nära. Vi sover sked, som vanligt, och jag är lilla skeden. Som vanligt. Jag vaknar och lägger mig på altanen för att sola. Ligger och blundar och lyssnar på musik. Vaknar till ur min dagdröm av att du pussar mig. Du säger att du skall sätta dig vid datorn en stund och sedan komma ut och lägga dig med mig.
Det går 10 minuter, en kvart, en halvtimma, jag vet inte. Lång tid. Reser mig för att gå och hämta dig. Du står vid altandörren med min mobil i handen.
Din blick är helt kall. Jag får rysningar och frågar vad det är. Du stirrar tomt. "Ge mig mobilen, Anton". Du lyfter armen, och slänger mobilen med all din kraft i marken. Du skriker så högt du kan, bara rakt ut. Helt röd. Mobilen går i flera bitar och flyger åt olika håll. Jag försöker ta tag i dig. Du knuffar mig med sådan kraft att jag ramlar baklänges. Du går in och låser altandörren.
Jag sätter mig på gräset, chockad. Förtvivlad. Tårarna kan inte sluta rinna. Jag gråter och jag gråter medans du slänger ut mina saker. Alla mina saker jag någonsin haft hos dig. Jag börjar sakta klä på mig för att gå runt och gå in på övervåningen. Dörren är låst. Jag plingar. Förgäves, såklart.
Jag går tillbaka ner, bankar och bankar på altandörren. Till slut öppnar du och frågar vad jag vill. Tårarna fortsätter forsa nerför mina kinder och jag säger att jag älskar dig. "Det spelar ingen roll, Sarah. Det kommer aldrig att funka." Jag ber dig att inte säga så, du får inte. Du försöker att putta ut mig. När du inte ser tar jag nycklarna till altanen, för säkerhets skull. Jag klänger mig fast i ditt ben. "Om du inte släpper nu kommer du få jävligt ont, jag vet inte vad jag gör" Jag släpper taget och springer upp i trappan. Hinner bara halvvägs innan du tar tag i mitt ben och drar mig neråt. Jag dunsar ner för varje trappsteg. Du trycker upp mig mot väggen.
Jag är livrädd. Jag kommer loss och springer in på toaletten. Faller ihop så fort jag låst dörren. Kan inte andas. Kommer jag dö nu, undrar jag? Kräks i toaletten. Känner smärtan på höger arm efter att du dragit runt mig på golvet. Jag ligger på badrumsgolvet ett bra tag, säkert en timme innan jag kan andas normalt.
Smyger förbi datarummet när du sitter vid datan, som om ingenting hänt. Smyger upp på övervåningen och ringer mamma. Gråter hysteriskt. Vågar mig ner samtidigt som jag har mamma i telefonen. Går ut och packar ihop mina saker som ligger utrspridda över hela uteplatsen. "Vad fan gör du kvar här?" Frågar han. Jag svarar inte. Jag letar efter min trasiga mobil. Han kommer efter mig och lyfter upp en såg som står lutad mot husväggen. Jag pratar hela tiden med mamma. Berättar vad han gör. Han kollar mot mig och håller sågen i handen.
Ställer tillbaka den. På exakt samma plats den tidigare stått, går in och låser. Jag blir färdig. Mamma är på väg och ska möta mig. Jag knackar på altandörren, han öppnar. Jag lämnar telefonen. Han tar emot den. Låser igen. Jag börjar vandra mot tunmelbanan. Helt tom, helt ensam, helt ingenting.
Det var då du dog för mig.
Det går 10 minuter, en kvart, en halvtimma, jag vet inte. Lång tid. Reser mig för att gå och hämta dig. Du står vid altandörren med min mobil i handen.
Din blick är helt kall. Jag får rysningar och frågar vad det är. Du stirrar tomt. "Ge mig mobilen, Anton". Du lyfter armen, och slänger mobilen med all din kraft i marken. Du skriker så högt du kan, bara rakt ut. Helt röd. Mobilen går i flera bitar och flyger åt olika håll. Jag försöker ta tag i dig. Du knuffar mig med sådan kraft att jag ramlar baklänges. Du går in och låser altandörren.
Jag sätter mig på gräset, chockad. Förtvivlad. Tårarna kan inte sluta rinna. Jag gråter och jag gråter medans du slänger ut mina saker. Alla mina saker jag någonsin haft hos dig. Jag börjar sakta klä på mig för att gå runt och gå in på övervåningen. Dörren är låst. Jag plingar. Förgäves, såklart.
Jag går tillbaka ner, bankar och bankar på altandörren. Till slut öppnar du och frågar vad jag vill. Tårarna fortsätter forsa nerför mina kinder och jag säger att jag älskar dig. "Det spelar ingen roll, Sarah. Det kommer aldrig att funka." Jag ber dig att inte säga så, du får inte. Du försöker att putta ut mig. När du inte ser tar jag nycklarna till altanen, för säkerhets skull. Jag klänger mig fast i ditt ben. "Om du inte släpper nu kommer du få jävligt ont, jag vet inte vad jag gör" Jag släpper taget och springer upp i trappan. Hinner bara halvvägs innan du tar tag i mitt ben och drar mig neråt. Jag dunsar ner för varje trappsteg. Du trycker upp mig mot väggen.
Jag är livrädd. Jag kommer loss och springer in på toaletten. Faller ihop så fort jag låst dörren. Kan inte andas. Kommer jag dö nu, undrar jag? Kräks i toaletten. Känner smärtan på höger arm efter att du dragit runt mig på golvet. Jag ligger på badrumsgolvet ett bra tag, säkert en timme innan jag kan andas normalt.
Smyger förbi datarummet när du sitter vid datan, som om ingenting hänt. Smyger upp på övervåningen och ringer mamma. Gråter hysteriskt. Vågar mig ner samtidigt som jag har mamma i telefonen. Går ut och packar ihop mina saker som ligger utrspridda över hela uteplatsen. "Vad fan gör du kvar här?" Frågar han. Jag svarar inte. Jag letar efter min trasiga mobil. Han kommer efter mig och lyfter upp en såg som står lutad mot husväggen. Jag pratar hela tiden med mamma. Berättar vad han gör. Han kollar mot mig och håller sågen i handen.
Ställer tillbaka den. På exakt samma plats den tidigare stått, går in och låser. Jag blir färdig. Mamma är på väg och ska möta mig. Jag knackar på altandörren, han öppnar. Jag lämnar telefonen. Han tar emot den. Låser igen. Jag börjar vandra mot tunmelbanan. Helt tom, helt ensam, helt ingenting.
Det var då du dog för mig.
i put a spell on you
Så jävla chockad. Inte ens en endaste jävla tår har kunnat rinna ner för min kind. Är jag över dig nu? Känns så. Borde vara så. Känns ändå fel. Men ändå rätt.
Trodde aldrig den här dagen skulle komma.
Men. Alltid ett "men". Jag har fått hjälp på traven av någon. Någon jag inte vet vart jag ska placera. Någon jag inte vet vad jag känner för. Någon jag vill ha. Någon som ger mig den bekräftelse jag så desperat behöver.
Svårt att släppa in någon ny, efter 1½ års trygghet.
I måndags hade det varit 1 år, 6 månader och 2 veckor.
Idag blir det en ny dag. Ytterligare en ny dag utan dig. Och jag ljög i måndags, jag saknar dig inte. Jag saknar det vi hade, och skulle göra allt för att få tillbaka det. Vare sig du finns med eller inte i bilden. Faktum.
