Sarahs blogg

Jag saknar dig. Kom. Hem.

1/3-07

Det är så konstigt att allt är så bra. Så himla bra.
Allt är så bra, bara jag ligger i dina armar.
Allt är bra, bara jag är din.
Och det är så jag vill ha det.
Jag vill ha det så bra, helt enkelt.

Jag har en tjej i mitt liv som alltid får mig att skratta.
Vi lärde känna varandra när vi gick i samma skola. Jag gick i femman och hon i sexan. Vi gillade inte varann.
Hon tyckte att jag var kaxig och jag tyckte att hon var en pluggis. Vi började inte umgås förrän 1½-2 år senare. Då brukade vi antingen åka tillsammans till stallet (det var så vi blev vänner) eller sitta framför datan, oftast playahead.
Sedan slutade vi umgås ett tag. Jag bytte skola i sjuan och hon bytte i åttan eller nian. Men sedan tog vi upp våran vänskap igen. Så nu måste vi ha stått varann nära i minst 2 år i alla fall.
Hon tröstar mig alltid om jag är ledsen och tvärt om. Vi kan prata om allting, verkligen allting.
Jag skäms inte för att berätta någonting för henne.
Jag hoppas verkligen att vi är vänner hela, hela livet.

Jag älskar dig Gila Tall.

Om någon för 4 dagar sedan hade sagt att jag skulle stöta på Antons andra tjej och därefter traska runt med henne i flera timmar hade jag skrattat. Om någon hade sagt att vi skulle åka hem till honom och ligga alla 3 och prata i hans säng hade jag skrattat ännu mer.
Om någon hade sagt att jag och Alice, som hon heter, skulle sitta och gråta i varandras armar för att sedan deprimerat kedjeröka ett helt paket i Akalla Centrum hade jag nog skrattat väldigt högt.
Men ifall någon hade klämt ur sig att jag ikväll skulle sova hos henne så hade jag nog blivit tyst.
Det har visat sig att den här tjejen är en riktigt fin tjej. Och allt är bara så komplicerat. Och jag vet inte om jag vill mer.

Jag har nog haft det sjukaste dygnet i mitt liv. Det har verkligen satt pricken över i:et på allt. När jag trodde att det inte fanns några tårar kvar så kom det, kunde inte sluta.
Men det finns en lösning på allt bekymmer, något som får dig att må lite bättre för stunden.
Det kallas deppiga Håkan låtar (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger), en flarra vin och ett dussin painkillers. Självklart på tom mage. Det är depression när den är som bäst.

Jag har gråtit, gråtit och gråtit för dig. Du skrev i ett sms att du valde en annan. Desperat åker jag hem till dig och ber dig komma ut. Jag ber dig säga det. Jag ber dig säga "Jag älskar inte dig längre och jag vill aldrig mer se dig". Du kan inte. Du har ljugit igen, för tydligen påstår du att du älskar mig, och att det är mig du vill ha. Du säger att det är slut med henne, att det tog slut pga mig. Jag vill så gärna tro dig, men det är svårt.
Vi spenderar natten tillsammans, en underbar natt.
"Det känns som att jag känt dig hela livet" säger du.

- Anton, vad vill du?
- Jag vill ha dig
- Vill du försöka igen?
- Ja
- Är du säker?
- Ja, helt säker

Du säger att Du vill leva hela livet med mig. Du säger att du tror det kommer funka.

Nu har vi inte pratat på ett dygn, fast du skulle ringa idag.
Jag är orolig, vet inte var jag ska ta vägen. Vet inte vad jag ska göra.

Skit.

Jag har en sån jävla jobbig känsla i magen. Det känns verkligen som om något äter upp mig inifrån.
Den 3/11 kommer verkligen sätta spår i mig.
Min mamma blev påkörd samt att mitt livs kärlek tydligen har en flickvän. (vilket jag själv trodde att jag var sedan 1 år 8 månader och 3 dagar).

Vi har träffats nu utan breaks som vi brukar ha i drygt en månad.
Tisdag den 30/9 var första gången efter ett längre uppehåll på drygt en månad.
Tydligen skaffade du flickvän i samma veva som vi började träffas igen. Tydligen är det samma tjej som du dejtade ett tag efter att vi gjorde slut första gången i våras. Tydligen var det känslor inblandade, eller?
Jag har frågat dig 5-10 gånger säkert den senaste veckan ifall du har träffat någon ny. Svaret har varit nej.
Jag har frågat dig ifall du är kär i någon annan. Svaret har varit nej.
Jag har frågat dig ifall du fortfarande är kär i just mig. Svaret har varit ja.
Jag har frågat dig ifall du vill att jag ska komma över dig. Svaret har varit nej.
Jag har frågat dig ifall du vill komma över mig. Svaret har varit nej.
Du har sagt jag älskar dig.

Jag ringde dig samma kväll som jag fått reda på det här. Jag frågade igen. Har du träffat någon annan? Är du fortfarande kär i mig? Vill du att vi ska glömma oss? Så det råkar inte vara så att du har ett förhållande med någon annan?

Jag gråter mig igenom nätterna för dig. Är du verkligen värd det?

Det är ganska sjukt. Att när jag är med dig så uppskattar jag det inte, jag beter mig inte ens som att jag är kär. Jag varvar att vara kall och dryg med att vara världens mysigaste. Efter jag gått mår jag genast dåligt. Jag vill bara springa tillbaka och slänga mig i dina armar och be dig hålla om mig för alltid. Men vi hörs inte av.
Så många gånger jag tänkt tanken att stöta på dig i tunnelbanan, målar upp scenarion av vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Men sedan tänker jag alltid att vi kommer mötas när jag minst anar det.
När jag minst anade det såg jag dig. Du speglades i dörren och jag såg dig gå bakom mig.
Jag blir helt pirrig och kan inte tänka klart. Vänder mig om. Du blir chockad och nervös. Vet inte vad du ska säga, vet inte hur du ska bete dig. Jag beter mig likadant. Nu cirka 7 timmar senare minns jag inte ens om vi bara kramades eller om vi faktsitk pussades. Krystat var det i alla fall. Vi går brevid varandra och kallpratar. Ingenting som igår när vi låg i varandras armar. Vi kommer längre och längre ifrån varandra, tills jag säger att där är min skjuts. Frågar om du vill ha en kram men du är redan en bit bort. Jag hoppar in i bilen och vi åker förbi dig. Du tittar inte ens efter bilen.
För 2 dagar sen frågade du om jag ville ses, du sa att du ville vara med mig hela natten. Nu känns det bara som att jag är i vägen.

Jag har en konstig känsla i magen och jag blir inte av med den. Jag vill ha dig mer än nånting annat. Det kanske är för att jag är så jävla känslig just nu, men bara tanken av dig gör mig så sjukt ledsen.

Vad är vi?