Sarahs blogg

Jag tror faktiskt det blir bra den här gången. Jag tror att jag kommer klara mig.
Jag har ju trots allt världens finaste mamma, ett par hyffsade vänner, och världens bästa ponny.

16 dagar utan dig och jag lever fortfarande. Jag har inte gråtit och jag har inte varit förtvivlad. Livet går faktiskt vidare.

Igår var det min och Antons 2års dag. Det är helt sjukt hur fort tiden har gått.
Jag älskar dig min prins och jag hoppas att vi till slut gifter oss en dag.
Always and forever

Hur kan folk som påstår sig älska en (sen flera år), inte bry sig alls? Det är något jag aldrig kommer att förstå.
Det är inte så jävla konstigt att jag inte kan lite på människor, för när jag väl släpper in någon helhjärtat så slutar det bara med tårar förr eller senare.

Känns som att det är dags att den här sjukt olyckliga bloggen öppnas igen.
Kan inleda med att jag har världens sämsta pojkvän och världens sämsta vänner.
De alla sviker mig gång på gång och den först nämnda sårar på rullande band.
Vem vet? Jag kanske nånstans djupt där inne typ gillar att ta skit. Känns som att mitt självsäkra jag än en gång svikit mig för att bli världens mest osäkra och mjuka människa som så desperat behöver någon som övertalar mig att jag ändå är lite bra. För det måste jag väl vara?
Och jag önskar att denna övertalar-person för en gångs skull kunde vara den där pojkvännen eller de som kallas vänner.

Dem måste lära sig gå, det är vad folk säger när det e vi två
Vi måste härifrån.

Den här bloggen är bara till för olycklig kärlek, kommer inte på något väsentligt att skriva.
I'll be back.




PS. vet inte varför jag skrev det där första kursiverade. DS.

   31/12-08

Jag har haft ett gäng fina vänner som hängt med under åren. Jag är en sådan person som gillar att ha någon som står mig nära, som då blir mitt allt och min bästa vän. Och lustigt nog så har personerna avbytt varann ganska flitigt.

Jag gick på Ekorrens dagis. Där var det antingen jag&Lovisa eller jag&Elisabeth. Ibland var vi alla 3.
Elisabeth var ganska lugn av sig och Lovisa blev ett riktigt bustroll när hon var med mig.
Vi planerade att rymma hur många gånger som helst och vi brukade gå och luncha när vi blev lite äldre (typ 8!?) och sno med oss kakor ifrån restaurangen.
Lovisa har jag känt sen jag var typ 2 år. Vi var verkligen bästisar.

Sedan började jag i Ängskolan. Då blev jag vän med en grekisk tjej som heter Tina. Vi satt ihop i några år. Vi gjorde typ allt tillsammans och hade alltid något att göra. Antingen var vi på grönan, ute och cyklade eller så var vi på utflykt med min mamma och våra hundar.
När Tina började i fyran (jag gick då i trean) så slogs hennes klass ihop med en annan och hon blev bästis med en annan tjej. Jag var ganska ledsen då.
Istället för att vara med henne så blev jag vän med 2 tjejer i min klass. Alma och Nathalie. Jag och Nathalie funkade jättebra, men på senare dagar har de två blivit bästisar.

I fyran så flyttade vi och då bodde en tjej som heter Madelene 3 våningar ovanför mig. Hon gick också i Ängskolan fast på en annan avdelning. Madde red på Solna Ridskola och det var så det begav sig. Jag började också rida.
Vi lekte häst nästan varje dag. Dock gled vi isär när jag flyttades upp i hennes grupp efter att bara ha ridit några gånger.

I femman bytte jag till Wisénska, där alla stallkompisar gick.
Där lärde jag känna Frida, och där lärde jag känna Linn. Varannan månad var det jag och Frida och varannan månad var det jag och Linn. Jag och Frida bråkade ganska mycket men vi var ändå väldigt bra kompisar. Däremot är Linn en tjej jag fortfarande ser upp till. Jag ville jättegärna vara Linn när jag var liten. Hon var verkligen världens bästa vän. Vi gjorde nog det mesta tillsammans och gick igenom det mesta och vi sov alltid hos varann.

Någonstans i sexan lärde jag känna Felicia. Vi hade också riktigt kul tillsammans men det var väldigt intensivt. Felica hade en kompis som hette Amanda som jag lärde känna. Amanda och jag klickade direkt och hon är nog utan tvekan min bästa vän genom tiderna. Vi är inte lika tajta idag men även om det gått 2 månader utan att vi setts så är det fortfarande som om vi sågs igår och vi kan prata om exakt allt. Amanda är världens goaste tjej och med henne kan jag vara mig själv till 100%. Med henne har jag så sjukt många minnen så det är inte klokt. Amanda är den tjejen som vet allt om mig.
Någonstans när jag lärde känna Felicia lärde jag känna Gila. Gila är som sagt förmodligen min närmaste vän i dagsläget.

I sjuan bytte jag tillbaka till Ängskolan och då lärde jag känna Jennifer. Jennifer var redan på den tiden lite rebellisk och genom henne fick jag min första pojkvän. Allt gick väldigt snabbt. Många pojkvänner avverkades på den tiden.
Genom Jennifer lärde jag sedan känna Pernilla, aka Pillow och hon och jag blev snabbt vänner.
Sen en helgdag stötte jag på Pernilla, aka Pea utanför Duvbo tunnelbana (Pea och jag gick i samma klass), helt spontant frågade jag om vi skulle göra något och då åkte vi till Kista Centrum.
Efter den dagen var det jag och Pea.
Vi gick tillsammans till skolan, lämnade inte varann en sekund i skolan, var med varann efter skolan och pratade på kvällen. Varje onsdag när det var OC så pratade vi i pauserna. Peas mamma trodde vi var lesbiska, så illa var det.
Sedan började jag umgås med Carro, en annan tjej i klassen. Carro är halv filippin och hennes familj är världens gulligaste. Där var jag ofta och man skulle kunna trott att jag var en dotter i familjen. Någonstans i den här vevan lärde jag känna en annan Amanda, genom Pillow. Eller egentligen lärde vi känna varann vintern 04 men vi började inte umgås förrän ett halvår senare. Amanda är idag en av mina bästa vänner och har varit sen den 7/4-05 (dagen hon fyllde 14).

I slutet på åttan blev det massa skitsnack mellan alla tjejer och jag bytte till Tallbackaskolan när nian skulle börja.
Där hamnade jag i samma klass som Tove. Tove, Tove, Tove. En tjej jag har haft riktigt kul med. Vet inte vad jag ska säga om henne. Det året hade jag näst mest frånvaro i hela skolan. 80%. Gissa vem som hade 90%? :)

På våren i nian, närmare bestämt den 1/3-07 (på sportlovet) träffade jag Anton. Anton kom att bli mitt allt. Inte bara en pojkvän utan min själsfrände och den personen som känner mig utan och innan. Han kan mig helt enkelt. Han vet hur jag fungerar på alla sätt och vis.

Vet inte vad jag ville få sagt med det här men det var skönt att få skriva av sig lite. Kul att läsa igenom det jag nyss skrivit eftersom jag alltid säger att jag inte gillar tjejer, haha!

Jag saknar dig. Kom. Hem.

1/3-07

Det är så konstigt att allt är så bra. Så himla bra.
Allt är så bra, bara jag ligger i dina armar.
Allt är bra, bara jag är din.
Och det är så jag vill ha det.
Jag vill ha det så bra, helt enkelt.

Jag har en tjej i mitt liv som alltid får mig att skratta.
Vi lärde känna varandra när vi gick i samma skola. Jag gick i femman och hon i sexan. Vi gillade inte varann.
Hon tyckte att jag var kaxig och jag tyckte att hon var en pluggis. Vi började inte umgås förrän 1½-2 år senare. Då brukade vi antingen åka tillsammans till stallet (det var så vi blev vänner) eller sitta framför datan, oftast playahead.
Sedan slutade vi umgås ett tag. Jag bytte skola i sjuan och hon bytte i åttan eller nian. Men sedan tog vi upp våran vänskap igen. Så nu måste vi ha stått varann nära i minst 2 år i alla fall.
Hon tröstar mig alltid om jag är ledsen och tvärt om. Vi kan prata om allting, verkligen allting.
Jag skäms inte för att berätta någonting för henne.
Jag hoppas verkligen att vi är vänner hela, hela livet.

Jag älskar dig Gila Tall.

Om någon för 4 dagar sedan hade sagt att jag skulle stöta på Antons andra tjej och därefter traska runt med henne i flera timmar hade jag skrattat. Om någon hade sagt att vi skulle åka hem till honom och ligga alla 3 och prata i hans säng hade jag skrattat ännu mer.
Om någon hade sagt att jag och Alice, som hon heter, skulle sitta och gråta i varandras armar för att sedan deprimerat kedjeröka ett helt paket i Akalla Centrum hade jag nog skrattat väldigt högt.
Men ifall någon hade klämt ur sig att jag ikväll skulle sova hos henne så hade jag nog blivit tyst.
Det har visat sig att den här tjejen är en riktigt fin tjej. Och allt är bara så komplicerat. Och jag vet inte om jag vill mer.

Jag har nog haft det sjukaste dygnet i mitt liv. Det har verkligen satt pricken över i:et på allt. När jag trodde att det inte fanns några tårar kvar så kom det, kunde inte sluta.
Men det finns en lösning på allt bekymmer, något som får dig att må lite bättre för stunden.
Det kallas deppiga Håkan låtar (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger), en flarra vin och ett dussin painkillers. Självklart på tom mage. Det är depression när den är som bäst.

Jag har gråtit, gråtit och gråtit för dig. Du skrev i ett sms att du valde en annan. Desperat åker jag hem till dig och ber dig komma ut. Jag ber dig säga det. Jag ber dig säga "Jag älskar inte dig längre och jag vill aldrig mer se dig". Du kan inte. Du har ljugit igen, för tydligen påstår du att du älskar mig, och att det är mig du vill ha. Du säger att det är slut med henne, att det tog slut pga mig. Jag vill så gärna tro dig, men det är svårt.
Vi spenderar natten tillsammans, en underbar natt.
"Det känns som att jag känt dig hela livet" säger du.

- Anton, vad vill du?
- Jag vill ha dig
- Vill du försöka igen?
- Ja
- Är du säker?
- Ja, helt säker

Du säger att Du vill leva hela livet med mig. Du säger att du tror det kommer funka.

Nu har vi inte pratat på ett dygn, fast du skulle ringa idag.
Jag är orolig, vet inte var jag ska ta vägen. Vet inte vad jag ska göra.

Skit.

Jag har en sån jävla jobbig känsla i magen. Det känns verkligen som om något äter upp mig inifrån.
Den 3/11 kommer verkligen sätta spår i mig.
Min mamma blev påkörd samt att mitt livs kärlek tydligen har en flickvän. (vilket jag själv trodde att jag var sedan 1 år 8 månader och 3 dagar).

Vi har träffats nu utan breaks som vi brukar ha i drygt en månad.
Tisdag den 30/9 var första gången efter ett längre uppehåll på drygt en månad.
Tydligen skaffade du flickvän i samma veva som vi började träffas igen. Tydligen är det samma tjej som du dejtade ett tag efter att vi gjorde slut första gången i våras. Tydligen var det känslor inblandade, eller?
Jag har frågat dig 5-10 gånger säkert den senaste veckan ifall du har träffat någon ny. Svaret har varit nej.
Jag har frågat dig ifall du är kär i någon annan. Svaret har varit nej.
Jag har frågat dig ifall du fortfarande är kär i just mig. Svaret har varit ja.
Jag har frågat dig ifall du vill att jag ska komma över dig. Svaret har varit nej.
Jag har frågat dig ifall du vill komma över mig. Svaret har varit nej.
Du har sagt jag älskar dig.

Jag ringde dig samma kväll som jag fått reda på det här. Jag frågade igen. Har du träffat någon annan? Är du fortfarande kär i mig? Vill du att vi ska glömma oss? Så det råkar inte vara så att du har ett förhållande med någon annan?

Jag gråter mig igenom nätterna för dig. Är du verkligen värd det?

Det är ganska sjukt. Att när jag är med dig så uppskattar jag det inte, jag beter mig inte ens som att jag är kär. Jag varvar att vara kall och dryg med att vara världens mysigaste. Efter jag gått mår jag genast dåligt. Jag vill bara springa tillbaka och slänga mig i dina armar och be dig hålla om mig för alltid. Men vi hörs inte av.
Så många gånger jag tänkt tanken att stöta på dig i tunnelbanan, målar upp scenarion av vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Men sedan tänker jag alltid att vi kommer mötas när jag minst anar det.
När jag minst anade det såg jag dig. Du speglades i dörren och jag såg dig gå bakom mig.
Jag blir helt pirrig och kan inte tänka klart. Vänder mig om. Du blir chockad och nervös. Vet inte vad du ska säga, vet inte hur du ska bete dig. Jag beter mig likadant. Nu cirka 7 timmar senare minns jag inte ens om vi bara kramades eller om vi faktsitk pussades. Krystat var det i alla fall. Vi går brevid varandra och kallpratar. Ingenting som igår när vi låg i varandras armar. Vi kommer längre och längre ifrån varandra, tills jag säger att där är min skjuts. Frågar om du vill ha en kram men du är redan en bit bort. Jag hoppar in i bilen och vi åker förbi dig. Du tittar inte ens efter bilen.
För 2 dagar sen frågade du om jag ville ses, du sa att du ville vara med mig hela natten. Nu känns det bara som att jag är i vägen.

Jag har en konstig känsla i magen och jag blir inte av med den. Jag vill ha dig mer än nånting annat. Det kanske är för att jag är så jävla känslig just nu, men bara tanken av dig gör mig så sjukt ledsen.

Vad är vi?