run away train, never come back
Det är ganska sjukt. Att när jag är med dig så uppskattar jag det inte, jag beter mig inte ens som att jag är kär. Jag varvar att vara kall och dryg med att vara världens mysigaste. Efter jag gått mår jag genast dåligt. Jag vill bara springa tillbaka och slänga mig i dina armar och be dig hålla om mig för alltid. Men vi hörs inte av.
Så många gånger jag tänkt tanken att stöta på dig i tunnelbanan, målar upp scenarion av vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Men sedan tänker jag alltid att vi kommer mötas när jag minst anar det.
När jag minst anade det såg jag dig. Du speglades i dörren och jag såg dig gå bakom mig.
Jag blir helt pirrig och kan inte tänka klart. Vänder mig om. Du blir chockad och nervös. Vet inte vad du ska säga, vet inte hur du ska bete dig. Jag beter mig likadant. Nu cirka 7 timmar senare minns jag inte ens om vi bara kramades eller om vi faktsitk pussades. Krystat var det i alla fall. Vi går brevid varandra och kallpratar. Ingenting som igår när vi låg i varandras armar. Vi kommer längre och längre ifrån varandra, tills jag säger att där är min skjuts. Frågar om du vill ha en kram men du är redan en bit bort. Jag hoppar in i bilen och vi åker förbi dig. Du tittar inte ens efter bilen.
För 2 dagar sen frågade du om jag ville ses, du sa att du ville vara med mig hela natten. Nu känns det bara som att jag är i vägen.
Jag har en konstig känsla i magen och jag blir inte av med den. Jag vill ha dig mer än nånting annat. Det kanske är för att jag är så jävla känslig just nu, men bara tanken av dig gör mig så sjukt ledsen.
Vad är vi?
Så många gånger jag tänkt tanken att stöta på dig i tunnelbanan, målar upp scenarion av vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Men sedan tänker jag alltid att vi kommer mötas när jag minst anar det.
När jag minst anade det såg jag dig. Du speglades i dörren och jag såg dig gå bakom mig.
Jag blir helt pirrig och kan inte tänka klart. Vänder mig om. Du blir chockad och nervös. Vet inte vad du ska säga, vet inte hur du ska bete dig. Jag beter mig likadant. Nu cirka 7 timmar senare minns jag inte ens om vi bara kramades eller om vi faktsitk pussades. Krystat var det i alla fall. Vi går brevid varandra och kallpratar. Ingenting som igår när vi låg i varandras armar. Vi kommer längre och längre ifrån varandra, tills jag säger att där är min skjuts. Frågar om du vill ha en kram men du är redan en bit bort. Jag hoppar in i bilen och vi åker förbi dig. Du tittar inte ens efter bilen.
För 2 dagar sen frågade du om jag ville ses, du sa att du ville vara med mig hela natten. Nu känns det bara som att jag är i vägen.
Jag har en konstig känsla i magen och jag blir inte av med den. Jag vill ha dig mer än nånting annat. Det kanske är för att jag är så jävla känslig just nu, men bara tanken av dig gör mig så sjukt ledsen.
Vad är vi?
Kommentarer
Trackback
