Det är väl okej att erkänna att jag saknar dig, för det är klart att jag gör.

Jag tror faktiskt det blir bra den här gången. Jag tror att jag kommer klara mig.
Jag har ju trots allt världens finaste mamma, ett par hyffsade vänner, och världens bästa ponny.

16 dagar utan dig och jag lever fortfarande. Jag har inte gråtit och jag har inte varit förtvivlad. Livet går faktiskt vidare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0